Vad blir det för mat är inte bara ett matlagningsprogram utan också en fråga som jag som dagiskock får massor av gånger varje dag. Jag arbetar på ett dagis där maten lagas på plats och större delen av allt matbröd bakas i huset. Ungarna har lärt sig att uppskatta riktig mat, hemlagad potatismos och pannbiffar som som är gjorda för hand. Dofterna från köket sprids över hela förskolan, till och med ut på gården. Både barn och personal blir nyfikna och börjar spekulera om vad det lagas för mat. Det pratas om mat och dofterna triggar igång matsmältningssystemet och hungerkänslorna lagom till att det börjar bli dags att sätta sig till bords. Som kock på plats kan jag vara mycket flexibel, jag känner ganska bra till vad som går hem hos ungarna och kan med mycket enkla medel få dom att äta. Till exempel en så enkel sak som att skära morötterna i slantar i stället för stavar eller tvärt om.
I en artikel i tidningen kan man läsa att eleverna i grundskolorna i Strängnäs kommun äter landets billigaste skolmat och att man lägger mindre än 4 000 kronor på skolmaten utslaget per elev och år. Fyra tusen per barn och år är ungefär vad jag har att bolla med. Det är lite och det ska räcka till frukost, lunch, mellanmål, ett par fruktstunder och till kaffe.
Jag kan med nöd och näppe hålla den snäva budgeten. Jag behöver dock inte ”trolla med knäna” som kostchefen i artikeln gör. Jag lagar maten från grunden. Halvfabrikat har jag varken lust eller råd med att servera. De fabriksbiffar och pulvermos som ofta levereras från kommuns storkök borde med lätthet kunna bytas ut mot någon ”hemlagad” färs-rätt och kokt potatis om man tycker att ”hemlagad” potatismos är för krångligt.
